Det är blandade känslor dagen efter valet. På uppsidan ligger naturligtvis att Centerpartiet gjorde ett okay val nationellt och att vi kraftigt går fram i flera kommuner i Norrbotten.
Samtidigt så kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen. För första gången i Sveriges historia har vi ett rasistiskt parti i vårt parlament. Jag känner både besvikelse och ilska över det.
Vad gäller valresultatet i Norrbotten är det också tudelat. Alliansen ökar med drygt 4.500 röster samtidigt som Centerpartiet tappar vårt mandat. Socialdemokraterna stärker sin dominans.
Det är för mig ganska ofattbart att det parti som i stor utsträckning bär ansvar för norrbottens nedgång stärker stödet två val i rad. Att väljarna vill ha mer av samma kräver både analys och självransakan.
Den politiska mångfalden från länet minskar och det står i direkt relation till att Alliansen inte fick egen majoritet nationellt. För detta bär Socialdemokraterna ett enormt tungt ansvar. Att Mona Sahlin de sista veckorna innan valet har tagit varje chans att belysa maktspelet har kraftigt gynnat Sverigedemokraterna.
Jag vet vilket engagemang Mona Sahlin har för alla människors lika rätt och värde – men hennes agerande är verkligen det här valet största besvikelse. Det är också tydligt enligt VALU att SD bygger sin nya maktbas på besvikna socialdemokrater. Även där krävs självransakan.
Avslutningsvis. Tack alla följt denna blogg, som gett mig stöd under valrörelsen, som hejat på och peppat. För min egen del känns det som att jag gjort allt jag kunnat för att driva en bra valrörelse, jag känner mig nöjd med det. Vad som däremot känns tungt är de förhoppningar och det förtroende som jag inte klarade av att bära upp.



